Välkommen !

Har roat mig med att lyssna på olika poddar senaste tiden, bl.a har jag lyssnat på Ofiltrerat. I den podden har unga kvinnor intervjuats och framförallt ett avsnitt talades det mycket om när personens föräldrar separerade. Då båda föräldrarna var offentliga personer blev skilsmässan och allt runt omkring den väldigt uppblåst i media. Jag blev så fruktansvärt illa berörd av att höra den här tjejen prata om hennes upplevelser kring det. Troligen för att jag själv är ett skilsmässobarn. Jag känner igen den ambivalens som uppstår när du älskar dina föräldrar enormt mycket och har en egen bild om dem som någon sen raserar vid en separation för att de/folk runt omkring inte kan låta bli att tala om dem. Så här kommer en text med gör/gör inte-råd från skilsmässobarnet inom mig.

 

 

För mig är det obegripligt hur en kan tro att när ens relation är över så är det fritt fram att bråka och stöka runt med varandra för att barnet inte är på plats rent fysiskt för att bevittna det hela. För tror ni inte att den irritationen en förälder bär med sig efter ett gräl, inte märks hos ett barn? Det enda som sker är att du observerar att något är fel, men ingen vill bekräfta att det är så på grund av att man tror att det är att skona barnet. Fel. 

 

Att skona ditt barn är att inte bråka alls. Visst låter det skitsvårt, jag fattar. Men vill du göra något FÖR ditt barn så är konflikter det viktigaste att undvika. Tala inte illa om varandra med personer utanför din familj (om alls) för du färgar även deras syn på DITT barns pappa/mamma. Jag förstår att det kan kännas bra för stunden och att man får utlopp för sin egna frustration. Men i det långa loppet förstör det mer än vad det bygger upp. Det går inte att tro att din relation till din medförälder är separat från din relation till ditt barn. Ni tre har en gemensam relation. För resten av ert liv. Vårda den. 

 

 

Förstå att allt du gör kommer tillbaka till ditt barn. Det kanske inte händer i nuet, det kanske inte sker inom ett år, men så småninom kommer allting tillbaka och då är det du som ska stå till svars för vad du har bidragit med i er separation. Se till att du kan stå för det du sagt och gjort. Granska dig själv utifrån, fundera ett extra varv om du överreagerar eller feltolkar en situation eller konversation och förmedla det till din medförälder för att få tydlighet i samma situation. Ha som utgångspunkt att inte bråka och inse att det beslutet innehåller kompromisser. 

 

Men kompromisser menar jag att när du har barnet så bestämmer du vad ni ska göra under den tiden. Så länge det inte är något livshotande eller olagligt har inte den andra föräldern rätten att lägga sig i. Ha förtroende för varandra, en gång i tiden (i de flesta fall) har ni ändå älskat varandra och velat leva tillsammans och valt att skaffa barn ihop. Det BÖR tyda på att ni ansåg varandra lämpliga nog att bli föräldrar. 

 

Kommunicera hellre öga mot öga än via text (fattar att det är svårt i början pga alla känslor som far runt i kroppen vid en separation). Text lämnar mycket utrymme för feltolkningar eller övertolkningar. Gå in i de nya förutsättningarna med inställningen att ni ska komma överens, inte anklaga varandra för brister och fel. Skamma aldrig varandra för ert föräldraskap. Bevaka inte varandra när det inte är din dag med barnet, de ska kunna koppla av tillsammans utan yttre störningar. Förstå den nya relationen, du kan inte längre ha kontroll över alla situationer som inkluderar ditt barn. Det är förstås jobbigt men sant. 

 

Återigen, det jag inte kan trycka nog på från mitt perspektiv som skilsmässobarn är att du som förälder faktiskt inte har rätten att leva ut dina känslor gentemot din medförälder. Du har inte rätten att bestämma över, försöka kontrollera, skamma eller tala illa om din medförälder till gemensamma i er omgivning eller värst av allt, direkt till din medförälder. Förstå att det drabbar ditt barn. Varför? För att:

 

 

1) Ditt barn är 50% den andre förälder och om du förminskar/förringar eller talar illa om hen på något vis så talar du till viss del illa om ditt barn och skulle ditt barn höra detta... förstår du vilka identitetskonflikter som kan uppstå?

 

 

2) Ditt barn har rätt till båda sina föräldrar, det är inte ditt föräldra-ego som ska gödas, bråkar ni och barnet upplever att hen måste ta ställning är det inte du som förälder som vinner något, det är barnet som förlorar något.

 

 

 

3) Tryggheten i att mamma och pappa (eller vilket konstellation det är) finns där om något händer, gemensamt, är superviktig. Det ska gå att fira viktiga födelsedagar, examinationer och framgångar tillsammans och det ska lika väl gå att stötta gemensamt vid ett sjukdomsförlopp, motgångar eller dylikt. I såna situationer som livet bjuder på vill inte ditt barn undra om hen kan få ha båda sina föräldrar med samtidigt, hen ska inte behöva oroa sig för era känslor och om ni kan uppföra er i samma rum eller inte, NI ska oroa er för och respektera ert barns känslor.

 

 

4) Det är inte svart eller vitt. Du är inte den bättre eller den sämre föräldern. Du är förhoppningsivs den bästa föräldern du kan vara och det medför att du är mänsklig. Du begår misstag precis som du gör framsteg. Eller hur? Det gör även din medförälder. Döm inte varandra. 

 

5) Använd inte, jag upprepar, INTE ditt barn som utpressning för att få igenom din vilja. I en separation väntar nya förhållanderegler, kanske ny bostad, förändrad ekonomi, rubbade rutiner och mindre umgänge med ditt barn. Det är tråkigt, men det är också en följ av er separation. När ni delar upp era saker t.ex. är det inte vem som har köpt vad eller vems familj som har givit vad som spelar roll, det handlar dels om att följa sambolagen men när det gäller ditt barns kläder, leksaker etc så är det inte vad som är bäst för dig som gäller. Det är vad som är bäst för ditt barn. Ditt barn behöver faktiskt inte ha alla sina gamla saker på samma ställe. Hen behöver heller inte ha allt som morföräldrarna givit hos mamma och allt farföräldrarna givit hos pappa. Den ena upphör ju inte att existera för att hen är hos den andra, eller hur? Barnet kanske till och med borde få vara med och välja ut vad som ska med vart. För vad händer om ALLT det gamla är kvar på samma ställe (kanske t.o.m i den gamla bostaden)? All trygghet och allt ditt barn identifierar sig med blir kvar på ett och samma ställe. Vad kan det få för konsekvenser? Ptja, barnet kan tycka att det är skönare att vara kvar i det gamla för det är tryggt, eller tvärtom tycka att det gamla är pisstråkigt för hos den föräldern där allt är nytt krävs det mer fantasi att hitta på saker. Följden av det då? Du som förälder eller din medförälder förlorar på det. Vem förlorar på det i längden? Just det, ditt barn. 

 

 

Så det här kanske låter hårt, det kanske inte låter som att jag har förståelse för er föräldrar. Jag har ingen insikt i er specifika situation. Jag anser inte att föräldrar varav den ena exempelvis missbrukar droger, är våldsam eller involverad i annan kriminell verksamhet, är hemlös eller psykopat, har rätt till ensamt umgänge med ett barn. För att det är farligt. Om det nu var någon som tvekade angående vad jag tycker om det. 

MEN - jag står INTE på föräldrarnas sida i den här frågan. Jag står på barnens sida. Jag har varit ett av barnen. Och som barn ska man aldrig behöva oroa sig för eller ta ansvar för eller försvara sin förälder, speciellt inte gentemot ens andra förälder. Det är ni som valt föräldraskapet. Det är ni som har ansvaret att ge ert barn den bästa möjliga barndomen utifrån de nya förutsättningarna som givits. Ni har ingen rätt att bråka för er egen skull, för att era känslor är sårade. Barnen har alla rättigheter i den här situationen och ni bär ansvar för att uppföra er, se till ert barns behov och inte era egna samt respektera er medförälder. Ni har också ett ansvar att granska er själva, tillåta er själva att ha fel och vara mänskliga. Kunna säga att "nä, nu sa jag det där taskiga för att jag var sur, det var onödigt" och kunna förlåta varandra och er själva.

 

Ett skilsmässobarn, som blir förbannad när föräldrar hävdar att de tänker på barnen när det är deras egna behov som lyser igenom.