Välkommen !

2013-08-31
01:22:30

Skapandets drivkraft

Jag har insett att ilska och frustration är  mycket mer motiverande som drivkraft för mig än glädje. Inte så att jag föredrar att vara arg framför att vara glad, det gör jag inte. Men när det gäller mitt skapande i form av tavlor men framför allt i form av text, så är sorg och ilska mer drivande. Ångesten som byggs upp inombords måste ta sig ut via mina fingerspetsar och ner på papper (eller ibland ner i ett word-dokument). Det inger i slutänden en ny känsla, en känsla av ventilering och frigörelse.
 
Förstår ni vad jag menar? Det är väl ganska klyschigt sagt att en estet drivs mer av ångest än av lycka? Men det finns en sanning i det också. Kanske är det bara en period man måste ta sig igenom för att nå fram till det mer rofyllda konstnärsskapet? Jag vet bara att de period som jag varit som lyckligast har gått hand i hand med de period då jag skapat som minst.
 
Innan jag träffade min sambo (som jag haft ett förhållande med i över 8 år) så var ångest som vardagsmat för mig. Och jag skapade från morgon till kväll. Jag målade på dörren till mitt rum, skrev meddelanden och citat på mina väggar. Målade tavlor, skrev dikter, låttexter och noveller. I början av vårt förhållande kunde jag fortsätta att producera, för när ett förhållande är nytt finns det inget mellanläge. Antingen är man världens lyckligaste eller så har man sitt första tjafs, sitt första bråk, sitt första tvivel etc och det leder till ett estetiskt uttryck för mig. Och jag grubblade mycket när jag var yngre (fast jag gör det nu också, men inte lika ofta) och resonerade med mig själv och mina känslor genom ord i dikter och noveller.
 
 
 
Jag kunde sitta ute på trappen till vårt hus och stirra på stjärnorna, tänka mig bort till ett annat universum. Eller stå ute på altanen i ösregn bara för att känna dropparna dundra mot min hud för att jag så desperat ville känna något annat än grubbel. I de stunderna kunde jag se glimtar av ångestfria dagar, av lättsamma glädjerika dagar som jag så jag längtade efter.
 
Jag har många glädjerika dagar nu och det har onekligen minskat min produktivitet gällande det konstnärliga slaget. När jag får en känsla av att vilja skriva ned något eller måla något så har jag oftast inte tid, livet kommer ivägen på något vis. Skolarbeten, hundar som ska aktiveras, mat som ska lagas och andra vardagliga bestyr. Men jag föreställer mig att jag en dag ska ha en bostad som rymmer en liten vrå där mina penslar och dukar alltid kan vara framme. Alltid kan vara redo. Det är de glimtar jag ser nu när jag står ute i regnet eller tittar upp mot stjärnorna. Det är vad jag längtar efter så desperat i mitt vuxna liv. Friheten att få färg på kläderna eller bläck på händerna. Längtan efter att få skapa.
 
Got the blues, minicanvas + akryll.
2013-08-30
11:31:33

Real housewives of...

Jag skäms över att medge det. Jag är helt hooked on dessa realityserier. Om man nu kan kalla det för reality när det är en så overklig tillvaro de lever i. Det finns ju Real housewives of alla möjliga ställen i USA. Atlanta, New Jersey, New York, Miami, Orange County och Beverly Hills. Just nu är jag fast i de två sistnämnda. Tidigare har jag följt Atlanta och New Jersey.
 
Jag förstår inte ens varför jag följer serierna för jag stör mig mer på det som sker i dem, än vad jag gillar det. Jag tror att det som fascinerar mig är hur personerna i serien interagerar med varandra. Jag upptäcker att jag analyserar deras retorik, deras argument (för större delen av programmet handlar om festa, resa och bråka) och förhållandesätt till sig själva och till andra runt omkring sig. Jag granskar personerna i programmet och deras konflikter, mer än att jag ser programmet som ett helt program. Ofta blir jag upprörd över att programmet fortsätter att livnära den bild som florerar om kvinnor som individer vars högsta prioritering är en dyr livsstil, dyra kläder och väskor, utseendefixerade skvallertanter som inte kan umgås i större grupper utan att det blir bråk. Fokus ligger sällan på deras arbeten, vad de jobbar med och hur mycket de jobbar. Jag inser att detta delvis beror på att programmet i första hand är skapad för den amerikanska publiken där det fortfarande är så att männen står för inkomsten i mångt och mycket. Men det blir en så skev bild.
 
Å så skäms jag lite över att jag blir så involverad i det som sker. Men men. En liten hemlis ska man väl få ha. Inte nu längre kanske, men ja.
 
Beverly Hills
 
New Jersey.
 
O.C
 
 
 
Ha det!
 
 
 
 
 
 
2013-08-28
14:06:40

Harmoni

Idag vaknade jag upp till en väldans massa oljud från olika håll i vårt bostadsområde. Strax före kl sju drogs det igång grästrimmrar och slagborrar som störde mig och skrämde en av mina hundar. Det var inte en bra start på dagen, helt enkelt.
 
Efter det har jag försökt att studera, läsa mina något invecklade filosofitexter, reflektera och resonera kring dessa samtidigt som oljuden pågår och hunden skakar och är rädd. Trösta, läsa, trösta, reflektera, klappa, läsa, trösta, reflektera, klappa klappa klappa läsaläsaläsa. Oharmonisk.
 
Så känner jag mig idag. Helt jävla oharmonisk. Och ju mer jag tänker på det, ju mer jag försöker göra mig själv glad och harmonisk igen, desto mer sticks det under huden på mig. För det är inte ett tillfälligt tillstånd jag befinner mig i. Jag är nog mer oharmonisk större delen av min vakna tid, än vad jag är harmonisk. Och varför är jag det, kan man fråga sig?
 
Jo, för att jag inte är där jag vill vara. Jag vill inte sitta i en sketen lägenhet med grannar överallt, med svinhög hyra (tack akelius) som inte överensstämmer med lägenhetens standard, jag pluggar fortfarande fastän jag hade tänkt vara klar före sommaren men av personliga skäl gick det inte att genomföra så nu har jag ett år kvar, jag har ingen stabil inkomst i och med mina heltidsstudier som inte riktit bjussar på utrymme för mer jobb (fast jag är även kontaktperson och får dryga 2000kr/mån för det) och därmed förblir inkomsten till största delen beroende av csn som är ett jäkla påhitt i sig.
 
Allt står still fast ändå inte. Är frustrationen större nu för att målen är så nära? Ett år till av studier är ju ingenting. Men jag är otålig. Och jag vill flytta. Jag vill bo närmre skog och vatten med så lite folk som invaderar som möjligt. Jag vill kunna vistas i den skogen och vid det vattnet utan att ständigt höra mullret från motorvägen, så som det är nu.
 
Så nu är jag istället oharmonisk. Rastlös och samtidigt väldigt ofta orkeslös. Allt bara maler på och allt står stilla. Det är en underlig och obehaglig känsla att uppleva. Som att livet rusar förbi en och man står där blickstilla och ser på samtidigt som man frågor sig: Är det värt det?