Välkommen !

2015-08-12
23:44:01

En natt

Ligger nedbäddad i min säng mellan rena nya lakan. Stirrar ut i det stora svarta som omsluter mig. Klarvaken. Sömnlös. Rastlös. Bredvid mig ligger Han intrasslad i sitt täcke. Det är armar och ben åt alla håll och kanter. Snarkandes. Inte sömnlös. Inte rastlös. Mer som medvetslös. Men jag är lika klarvaken som om solen vore fullt påslagen i rummet. Fast det är precis svart. 
 
Jag minns hur jag som tonåring började få mina numera hårt rotade sömnproblem. Jag minns hur jag löste det innan jag träffade Han som snarkar bredvid mig nu. Hur vänner, mest Damir, fick hålla mig sällskap över telefon i flera timmar om nätterna tills jag slutligen somnade av utmattning. Hur de fick ägna tid åt att prata lugnande till mig, eller bara låta telefonen ligga bredvid sig så att jag kunde lyssna till deras andetag. 
 
Andetag. Det var det som brukade få mig att somna till slut. Sövande, lugnande, trygga andetag. Att känna sig mindre ensam i allt det där mörka runt omkring. När jag somnat kunde de lägga på, lämna mig åt drömmarna som svepte in över tröttheten dimmiga fält. 
 
Jag lägger ifrån mig mobilen nu och kryper tätt intill det trassliga med armar och ben åt alla håll och kanter. Lägger pannan mot Hand skuldra och försöker att andas i samma takt. Sövande, lugnande och tryggt. 
 
God natt. Sov gott. 
2015-07-01
09:52:00

Ny text på g

 
Det var väldigt längesen (tror jag?) jag sist delade med mig av någon nyskriven text. Så jag tänkte att vi kan ta en som är under bearbetning fortfarande. Jag skulle så gärna vilja tonsätta några texter någon gång i framtiden, men vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga där. Jag spelar inget instrument själv, åtminstone inte tillräckligt bra. Men det vore liksom en rolig utmaning. Nåväl. Här är i alla fall det pågående arbetet:
 
Fröken logisk och Herr fuck it all
 
Du har ett leende av sammet, mystik finns i din blick
Som om du har en hemlis, något du gjort men inte fick
Du har en röst som lämnar löften, men ett hjärta fullt av bly
Jag tror du längtar efter frihet, men vet att du aldrig kommer fly
 
Jag kan din typ så väl
du är ett enda långt farväl
och jag vill inte höra det
Du borde lära dig
att acceptera nej
för både du och jag vet
 
Det kommer inte sluta bra
du och jag
du och jag
vi kommer inte sluta bra
du och jag
du och jag
Fröken logisk och Herr fuck it all
Fröken logisk och Herr fuck it all
vi kommer aldrig sluta bra
 
Jag blundar hårt, försöker glömma allt som en gång var
men minnen förföljer, för den som spar han har
Dina fingrar i mitt hår när jag låg nära dig
Du viska "baby jag lovar, jag kommer ändra mig"
 
Jag kan din typ så väl
Du har en rotlös själ,
stannar aldrig kvar
Jag kanske ångrar mig,
lär alltid älskar dig
Men om du frågar blir mitt svar
 
Det kommer inte sluta bra
du och jag
du och jag
vi kommer inte sluta bra
du och jag
du och jag
Fröken logisk och Herr fuck it all
Fröken logisk och Herr fuck it all
 
Nej det kommer inte sluta bra
du och jag
du och jag
en kollision utav ett massivt slag
Fröken logisk och Herr fuck it all
du och jag
du och jag
Fröken logisk och Herr fuck it all
kommer aldrig sluta bra, sluta bra
 
På natten ringer du och säger "baby snälla bara lyssna nu"
när du pratar kommer gråten, hjärtat går mitt itu
Mitt liv är ordnat, går som på räls, som ett x2000 tåg
Enda problemet som jag har, är att du är min drog
 
Du kan min typ så väl
och ger mig nya skäl
att inte lägga på
Visa barmhärtighet
det här är ingen lek
Jag måste vända mig och gå
 
För...
Det kommer inte sluta bra
du och jag
du och jag
vi kommer inte sluta bra
du och jag
du och jag
Fröken logisk och Herr fuck it all
Fröken logisk och Herr fuck it all
vi kommer aldrig sluta bra
 
Det kommer aldrig sluta bra
du och jag
du och jag
hur svårt ska det vara att ta
sitt pickopack och dra
det kan inte va
du och jag
du och jag
Fröken logisk och Herr fuck it all
vi kommer aldrig sluta bra, sluta bra
 
 
 
 
 
 
 
Och nej, det är inte tillåtet att kopiera utan lov. Remember that lovley.
2015-05-21
08:29:00

Sorgmantel

Tid. Det konstanta, ständigt pågående som vi så gärna tar för givet och för det mesta önskar oss mer av. Tid som vi aldrig får nog av. Kvalitetstid, semestertid, familjetid, middagstid, arbetstid, yogatid, livstid, var sak har sin tid. Tid som alltid är densamma men som vi ofta vill böja och bända på för att få livet att gå ihop. Varför är det bara 24 timmar på ett dygn? Varför snittar vi på bara 75-80 år innan vi dör och tiden fylls ut av någon annan än oss själva?
 
Jag brukade önska mig mer tid. Mera tid för mig själv, egentid, för att hitta och lära känna mig och vem jag är. Jag brukade dansa under stjärnorna i ett behagligt rus av häxblandning på whisky och rödvin, medan jag önskade att natten aldrig skulle ta slut. Att jag och mina vänner kunde få fortsätta dansa i våra 15-åriga kroppar i åtminstone några veckor till innan sommaren var förbi och skolan snart började igen.
 
Jag brukade önska mig mer tid att ligga still och känna lugnet ticka fram i takt med sekundvisaren. Stilla mellan nymanglade lakan i ett litet kyligt rum, med hans kropp tätt intill. Där ville jag dröja mig kvar och känna värmen från hans hud mot min hud och jag skulle somna till hans rogivande andetag. Den sömnen skulle få vara i hundra år minst.
 
Jag brukade önska att dagarna aldrig ville ta slut när jag stod med nakna fötter mot solvärmd skärgårdssten och blickade ut över vattnet. En sorgmantel skulle fladdra förbi och dess lätta vingslag skulle höras svischande i den vindstilla luften. Båten skulle guppa på vattnet som kluckande slog emot dess skrov och farmor skulle klirra med kaffekopparna hon dukat upp mellan båtdynorna som farfar burit i land. Ur kopparna skulle vi dricka mineralvatten istället för kaffe och sen skulle vi spela kort, farmor och jag, medan farfar tittade på sjökorten eller spanade med kikaren. Sommaren skulle aldrig vara över.
 
Jag brukade önska att fredagen aldrig skulle ta slut. Att den skulle pågå i minst tre dagar. På kvällen efter middagen skulle pappa sätta sig i fåtöljen och jag skulle krypa nära intill mamma i soffan och lägga mitt huvud mot hennes knä. Tillsammans skulle vi titta på Sikta mot stjärnorna eller Så ska det låta. Mamma skulle sjunga med till allt och pappa skulle grina illa åt eventuell falsksång. Vi skulle skratta tillsammans som en hel familj.
 
Jag brukade önska att snön aldrig skulle smälta. Att pulkabacken skulle vara i ständigt bruk och pudersnön skulle ligga hel och fin som ett mjukt, skyddande duntäcke. Doften av pepparkakor skulle aldrig bli tröttsam och adventsljusen skulle aldrig brinna ned.
 
Jag brukade önska mig mer tid. Längre tid. Men så är det inte längre. Efter dig, post-sorgen, önskar jag inget hellre än att tiden ska stanna. Allting är gammalt men nytt. Första vårtecknet sen du. Första kyssen sen du. Första födelsedagen sen du. Snälla sluta, snälla stanna, snälla du!
 
Jag brukade önska mig mer tid. Men det konstanta är konstant. Och du finns inte här längre. Din tid är plötsligt förbi. Min tid kommer fortsätta ticka. Är det inte lustigt hur allt flyter ut i tomma intet? Hur en önskan kan ebba ut när ett liv dör. Som om tiden vore löpande band som gick rakt igenom våra kroppar, bakom ryggen ett förflutet, framför oss en framtid. Plötsligt når du din ände av bandet och den tid du längtat efter, den tid du försökt kapsla in och ta till vara på, den tiden löses upp i rymden och finns sen inte mer.
 
Första dikten sen du. Första resan sen du. Första tiden av saknad, sen du.