Välkommen !

Ibland tänker jag att det är helt otroligt att det tog så lång tid för människan att komma på det här med ljudböcker i mobilen, det är ju en helt fantastisk uppfinning! Och tänk om man kunde få kurslitteratur i ljudformat också? Herregud vad åtminstone min studietid skulle effektiviserats av det. Jag lär mig så mycket bättre när jag får lyssna på någon som berättar om ett ämne, snarare än när jag ska läsa mig till det själv. Helst vill jag sitta på en föreläsning med ett skissblock och rita samtidigt som någon föreläser. Då lär jag mig som bäst, konstigt nog.

 

 

Hur som helst så har jag genom Storytel slukat snart två böcker sen i torsdags förra veckan. Jag började med Joakim Lundells bok Monster. Jag har ingen direkt relation till Lundell sen tidigare. Faktum är att jag har undvikit honom sen Kungarna av Tylösand först sändes och han började få uppmärksamhet i media. Det hela utvecklade sig till ett bloggande som var minst sagt motbjudande och provocerande. Det föll mig inte i smaken, milt uttryckt. Så nä, honom har jag inte följt nämnvärt mycket. Men med dagens samhälle och framförallt sociala mediers makt har jag ju knappast kunnat undvika att se honom via youtube-klipp som delats på facebook och så vidare. Jag har uppfattat att han levt ett svårt liv och lyckats vända på motgångarna till framgångar. Så jag blev nyfiken helt enkelt.

 

 

Boken är läsvärd. Jag gav den 4/5 stjärnor. Lundell beskriver livet från barndomen och till nutid, det är en mycket intressant och stundoms overklig historia som växer fram. Hur föräldrarnas skilsmässa, moderns missbruk och ett barns osäkerhet påverkar och formar framtiden. Hur rädslan för att bli lämnad kan bli so oerhört stor att allt sällskap är bättre än det med endast sig själv. Jag blir så ledsen när jag hör hur samhället erbjudit många hjälpmedel, men inte de rätta. Inte de som hade kunnat göra skillnad mycket tidigare och då säkerligen förändrat så många delar av Lundells trasiga uppväxt. Jag blir ledsen för barnet han var. Samtidigt blir jag förbannad och provocerad när jag hör hur delar av produktionsteamet bakom exempelvis Kungarna av Tylösand experimenterar med unga vuxnas psyken. De tillhandahåller diverse medel för att öka chanserna till egen eller andras förnedring, otrohet, sorg och bråk. Vad är hemskast egentligen, de som vill filma detta eller de som sedan tittar på det? Människors beteenden i olika situationer är för all dell fascinerande, men att ta en redan trasig själ och ge denne en slägga istället för ett varnande finger, är ju vidrigt. Att tjäna pengar på någon annans svårigheter, är vidrigt. 

 

 

Så visst har han gått igenom mycket skit, Joakim Lundell. Och det är fint att höra hans egna reflektioner över sitt beteende, varför han tror att det blev som det blev och hur han ser tillbaka på det idag. Det är också fint att höra att livet är ljusare nu. Jag hoppas att det fortsätter så!