Välkommen !

2016-05-23
22:45:37

När det plötsligt bara blir tomt

Ibland slår det mig som ett hårt knytnävsslag i magen. Plötsligt och utan förvarning så att luften går ur mig. Den där insikten om att jag helt saknar mening på ett icke filosofiskt plan. (På ett filosofiskt plan har vi alla en mening vare sig vi vet om det eller ej). Jag vet inte vad jag vill göra. Inte bara vad jag vill göra, utan vad jag bör göra och vad jag är bra på att göra. Vad är jag ämnad för?
 
Jag vikarierar på förskolor och lågstadier här och där, sen snart ett år tillbaka på heltid. Jag jobbar som kontaktperson 10 timmar i veckan. Jag tjänar pengar, jag köper kläder, mat, resor, upplevelser, betalar skatt och räkningar etc. Men vem är jag? 
 
När jag var yngre var jag estetisk ut i fingerspetsarna. Jag målade konstant på canvas, papper, väggar och dörrar och var det inte med färg som estetiken kom till uttryck så var det genom texter. Poesi, noveller, korta berättelser, dagboksinlägg and so on. Musik. Allt tog sådan stor plats i mitt liv och jag kunde inte leva utan det. Idag har jag mindre plats och tid till måleriet. Jag ser inte längre en mening med poesin och novellerna för jag vet inte vart de ska ta vägen när de väl är skrivna. Dagboken är utbytt mot den här bloggen och som ni ser är det väldigt sporadiska inlägg här. 
 
Försvann allt, kan man fråga sig? Har jag tappat mina ord? Nej. De strömmar omkring inuti mig i osammanhängande meningar som jag bara inte vet vart jag ska placera. Jag vet inte längre vad jag ska ha dem till, vad det ska bli av dem. Jag ifrågasätter dem. Stirrar på dem. Säger att de inte duger. Arkiverar. Glömmer bort. Ignorerar. 
 
Varför? Jag vet inte. Det finns ett sånt mostånd inuti mig som inte tillåter mig att skapa något längre. Som en slags skrivarkramp fast det har drabbat all kreativitet jag tidigare besuttit. Det närmsta jag har kommit är att måla olika teckningar till barnen och kopierat flera ex som de får färglägga på fritids. Vilket förvisso varit uppskattat men knappast tillräckligt för att mätta mitt egna behov. 
 
Det kanske är någon slags livskris? Identitetskris? Ja, så är det nog. Jag hoppas att den går över snart. Jisses. 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: