13:42:48
Logik i sorg?
Idag begraver min pappa en av sina bästa vänner. Det känns helt sjukt att tänka på och därför kan jag såklart inte sluta göra det. Som ett litet självplågeri som påminner mig om att jag 1) inte kan skydda mina nära och kära från den typen av sorg, och 2) att jag en dag antagligen måste göra samma sak om jag inte checkar ut först.
Det har liksom aldrig riktigt slagit mig förut, att du kanske en gång i framtiden måste närvara på dina vänners begravningar. För när en äldre släkting dör, en farmor, en morfar, en morbror eller en förälder så är det sjukt sorgligt. Men inte oväntat. Det är ju så det ska vara på något vis, det naturligaste att den som är äldre och har levt längst dör först.
En vän som dör. En vän som kanske är jämngammal med dig. Vad fan är det då? Vart är logiken i det? Det blir inget naturligt över det i tankarna. Även om det förhoppningsvis sker när man är "äldre" själv. Men känns det inte konstigt att tänka på? Det är väl därför man inte ska göra det. Man ska inte tänka på sånt här. Och då måste ju jag, som sagt, självklart göra det. Jag behöver logik i sånt här, men jag tror att jag är alldeles för mycket hjärta för att logiken ska överväga olustkänslan det ger.
För det finns kanske ingen logik i sorg ändå?