17:23:00
Långt inlägg om opponeringar
I torsdags förra veckan hade vi opponeringar i skolan. Vi har fått skriva var sin recension om en debutroman och delades sedan in i opponeringsgrupper där två opponerade på en och samma text. Kanske inte helt blodsallvarliga opponeringar, de flesta hade lite kritik att ge och hyllade mest varandras recensioner.
Jag känner att många av oss har stött på opponeringar förut, vid exempelvis skrivandet av b- och c-uppsatser. Då får man oftast information om vad man ska tänka på som opponent. Men det är väldigt sällan en får info om hur man som respondent ska bete sig. Att man ges en chans att förklara sin tankegång och försvara sin uppsats är givet, men detta görs så ofta på ett defensivt, på gränsen till otrevligt, sätt.
När jag läste retorik fick vi träna oss i opponering, både som opponent och respondent. Det är en konst i sig att försöka lyssna på den kritik som läggs fram och verkligen h ö r a vad opponenten säger, utan att bli förbannad och missförstå. Det är minst lika viktigt att lyssna rätt som att ge konstruktiv kritik. Det tycker jag att utbildningar generellt borde lägga större vikt vid.
Så i torsdags när jag opponerade på min respondent fick jag ett så tydligt exempel på när någon inte lyssnar. Personen i fråga hade skrivit en väldigt ambitiös och intressant recension. Jag hade läst andra recensioner (från dagstidningar) om samma roman inte alls blivit lika intresserad av den som när jag läste min respondents text.
När jag opponerar börjar jag alltid med att sammanfatta texten i korta drag. Är det en uppsats är det syfte, frågor, metod och resultat som är viktigt att sammanfatta, till exempel. I det här fallet så var uppgiften att skriva en recension utefter den form som används i dagstidningar, något min respondent sa rakt ut att hon undvikit att göra då hon (som läst litteraturvetenskap) inte tycker att den formen utmanar läsaren. Det är en åsikt hon är berättigad till, men samtidigt måste man kunna genomföra den uppgift man får i ett skolarbete. Jag tänkte dock inte ta den diskussionen, jag uppskattade som sagt recensionen, istället fick min lärare göra det jobbet.
När jag sen sammanfattat recensionen lyfter jag fram det som jag upplever är dess styrkor. Väl valda referenser till andra författare, intressanta tankar och idéer hon som läsare har fått och valt att lyfta fram etc. Allt bra so far. Men när jag sen lägger fram den kritik jag har och föreslår lösningar på detta, blir hon väldigt defensiv.
Texten hade många referenser. Och då menar jag m å n g a referenser för en text som får innehålla max 5000 tecken. Det var citattecken, kolon, parenteser och bindestreck överallt. En mening på tre rader innehöll tre citat, en parentes och ett kolon. Det blir jävligt rörigt att läsa, tycker jag, när en hel text är uppbyggd på det viset. Vad är citerat nu, vad tyckte hon egentligen om citatet, varför kunde hon inte omformulera det där med egna ord, varför slänga in en parentes med ett citat i och sedan följa upp detta med ytterligare ett citat osv osv. Det stör mitt läsande för att jag upplever det som onödigt.
När jag påpekar att jag upplever visa citat som onödiga, att hon som har ett så fint skrivspråk lika gärna hade kunnat omformulera många citat, speciellt när hon fyller i med parenteser och kolon i samma meningar, då blir hon sur. På riktigt sur. Sådär att hon höjer ögonbrynen och säger att "men om du läser så hittar du inga felcitat, allt är korrekt skrivet".
Jahapp, tänker jag, hon lyssnar inte. Jag har inte kritiserat innehållet eller sagt att det är grammatiskt inkorrekt. Jag har kritiserat valet att lyfta in så många referenser och citat i samma meningar att själva formen blir störande för läsningen. Det är skilda ting. Hon vägrar inse detta och tillägger att hon inte anser det vara störande och om man bara "läser det noggrannt så är det inget problem", vilket i sin tur är en antydan på att det är min läsning som är problemet och att jag inte varit tillräckligt ambitiös eller noggrann. Följden blir att jag surnar till.
Men istället för att flippa ut nickar jag och säger att hon har helt rätt till sin åsikt för det här utgår ifrån ett smakomdöme och jag håller inte med henne. Jag står fast vid att jag upplever det som störande för min läsning som har varit väldigt noggrannt genomförd. Hon blir tyst, vad ska hon säga? Jag ger henne rätt till sin åsikt, ska hon neka mig min? Här får jag istället stöd från min lärare som lyfter fram just den tre rader långa mening som jag nämnde här tidigare, med alla dess citattecken, kolon och parenteser och han säger även att han stämmer in i den kritiken, det finns belägg för den.
Så ja. Poäng till mig. Men den största poängen jag vill göra med det här inlägget är att det är minst lika viktigt att kunna ta kritik och därefter argumentera emot den väl utan personangrepp eller känsloargument, som det är att kunna ge bra och konstruktiv kritik.