08:29:00
Sorgmantel
Tid. Det konstanta, ständigt pågående som vi så gärna tar för givet och för det mesta önskar oss mer av. Tid som vi aldrig får nog av. Kvalitetstid, semestertid, familjetid, middagstid, arbetstid, yogatid, livstid, var sak har sin tid. Tid som alltid är densamma men som vi ofta vill böja och bända på för att få livet att gå ihop. Varför är det bara 24 timmar på ett dygn? Varför snittar vi på bara 75-80 år innan vi dör och tiden fylls ut av någon annan än oss själva?
Jag brukade önska mig mer tid. Mera tid för mig själv, egentid, för att hitta och lära känna mig och vem jag är. Jag brukade dansa under stjärnorna i ett behagligt rus av häxblandning på whisky och rödvin, medan jag önskade att natten aldrig skulle ta slut. Att jag och mina vänner kunde få fortsätta dansa i våra 15-åriga kroppar i åtminstone några veckor till innan sommaren var förbi och skolan snart började igen.
Jag brukade önska mig mer tid att ligga still och känna lugnet ticka fram i takt med sekundvisaren. Stilla mellan nymanglade lakan i ett litet kyligt rum, med hans kropp tätt intill. Där ville jag dröja mig kvar och känna värmen från hans hud mot min hud och jag skulle somna till hans rogivande andetag. Den sömnen skulle få vara i hundra år minst.
Jag brukade önska att dagarna aldrig ville ta slut när jag stod med nakna fötter mot solvärmd skärgårdssten och blickade ut över vattnet. En sorgmantel skulle fladdra förbi och dess lätta vingslag skulle höras svischande i den vindstilla luften. Båten skulle guppa på vattnet som kluckande slog emot dess skrov och farmor skulle klirra med kaffekopparna hon dukat upp mellan båtdynorna som farfar burit i land. Ur kopparna skulle vi dricka mineralvatten istället för kaffe och sen skulle vi spela kort, farmor och jag, medan farfar tittade på sjökorten eller spanade med kikaren. Sommaren skulle aldrig vara över.
Jag brukade önska att fredagen aldrig skulle ta slut. Att den skulle pågå i minst tre dagar. På kvällen efter middagen skulle pappa sätta sig i fåtöljen och jag skulle krypa nära intill mamma i soffan och lägga mitt huvud mot hennes knä. Tillsammans skulle vi titta på Sikta mot stjärnorna eller Så ska det låta. Mamma skulle sjunga med till allt och pappa skulle grina illa åt eventuell falsksång. Vi skulle skratta tillsammans som en hel familj.
Jag brukade önska att snön aldrig skulle smälta. Att pulkabacken skulle vara i ständigt bruk och pudersnön skulle ligga hel och fin som ett mjukt, skyddande duntäcke. Doften av pepparkakor skulle aldrig bli tröttsam och adventsljusen skulle aldrig brinna ned.
Jag brukade önska mig mer tid. Längre tid. Men så är det inte längre. Efter dig, post-sorgen, önskar jag inget hellre än att tiden ska stanna. Allting är gammalt men nytt. Första vårtecknet sen du. Första kyssen sen du. Första födelsedagen sen du. Snälla sluta, snälla stanna, snälla du!
Jag brukade önska mig mer tid. Men det konstanta är konstant. Och du finns inte här längre. Din tid är plötsligt förbi. Min tid kommer fortsätta ticka. Är det inte lustigt hur allt flyter ut i tomma intet? Hur en önskan kan ebba ut när ett liv dör. Som om tiden vore löpande band som gick rakt igenom våra kroppar, bakom ryggen ett förflutet, framför oss en framtid. Plötsligt når du din ände av bandet och den tid du längtat efter, den tid du försökt kapsla in och ta till vara på, den tiden löses upp i rymden och finns sen inte mer.
Första dikten sen du. Första resan sen du. Första tiden av saknad, sen du.