Välkommen !

 

 

Idag har jag ingen bra dag. Det beror på att jag vet med mig att det här inte kommer bli en vidare bra vecka.

 

Jag har två hundar här hemma. En ungtik och hennes gamla morfar. Morfarn blir 14 år i januari. Eller skulle ha blivit, rättare sagt. Han har under det senaste halvåret dragit på sig diverse krämpor som kommer med åldern. Då han ändå varit pigg och glad, lekt och följt med ut på promenader, han han fått smärtlindring mot krämporna och pinnat på ändå.

 

Nu känner jag dock att jag börjar märke en förändring åt det sämre och jag vill hindra honom från att kliva över den gränsen då det plötsligt blir outhärdigt istället. Så med andra ord, det är dags för min fina gamla gubbe att få somna in. Det är inget lätt beslut och det är inte lätt att genomföra. Men det är det bästa för honom. Han får inte under några som helst omständigheter gå runt och ha ont, bli en reducerad version av sig själv, bara för att jag inte vet hur jag ska leva utan honom.

 

Så idag ringde jag till en veterinär. Inte "vår" dock. Vår underbara veterinär är pappaledig och jag vill inte ringa och be honom komma in bara för oss. Så istället blev jag tipsad av min mamma och svägerska, om en veterinär som gör hembesök. På så vis kan min gubbe få somna in i hemmets lugn och ro, istället för att bli stressad av att kliva in på en veterinärklinik. Det känns fint på något sätt.

 

Men det där samtalet. Vad vill ni göra med kroppen? Vill ni behålla begrava honom själv eller ska han kremeras? Mitt hjärta stannade några sekunder när dessa frågor slog emot mig. Nej han ska separatkremeras så att jag kan få hämta hem honom igen, svarade jag tillslut. Jag har varit så fixerad vid att orka ringa samtalet så jag har inte ens övervägt alternativen som följer därefter. Nu har jag åtminstone kommit fram till att han ska få somna in i sin korg, på sin sol- och månefilt som han sen får lindas in i när veterinären ska ta med sig kroppen.

 

Kroppen... min kropp känns ihåligt tom. Jag vet inte riktigt vad jag ska fokusera på, vart jag ska fästa blicken. Jag försöker studera, för jag har föreläsning imorgon och det kommer bli en intensiv ny delkurs. Men kroppen förmår inte riktigt att koppla bort verkligheten och tillåta mig gå in i litteraturen. Jag ska ge det ett nytt försök alldeles strax.

 

Men ja. Så ser den här dagen ut just nu. Hur jag ska klara veckan vet jag inte riktigt alltså. Men det går ju på något vis, det gör det alltid.

 

Giv mig styrka.