19:58:47
En dramatisk tisdag med en fin avslutning
Jag har ju inte berättat för er om vad som hände i tisdags när jag skulle hålla mammas hundar sällskap. Min mamma har en hunduppfödning i hemmiljö och har haft en dräktig tik hemma hos sig en tid. Valpningen var beräknad till nu på söndag men då det är en förstagångstik vill man inte gärna lämna henne själv. Så när mamma skulle jobba i tisdags var det tänkt att jag skulle hålla tiken sällskap så länge.
Mamma hämtar upp mig kl 7.20 och lämnar av mig hos sig fem minuter senare. Hon berätta att tiken rastats bara tjugo minuter för det och att hon inte visat några tecken på att det snart är dags att föda (finns flera tecken att gå på). När jag kommer innanför dörrarna gör jag som jag brukar, jag hänger av mig ytterkläderna, släpper ut mammas egna hundar på tomten och checkar läget liksom. Sen går jag in till den dräktiga tiken.
Hon har gömt sig under sängen och ligger där och viftar på svansen åt mig. Jag tyckte att det var lite märkligt men tänkte att flera av de andra tikarna har gjort liknande saker de sista dagarna av dräktigheten. Det kan vara för att de har förvärkar, känner sig varma och letar upp svala platser eller försöker hitta en "lya" att förbereda sig i.
Nyfödda valpar
Jag lockar fram henne och vi kelar en stund. Sen kryper hon tillbaka och då ser jag att hon har en grön fläck på ena bakbenet. Jag känner genast igen det, sånt kommer med ut när valparna föds. Jag får panik för jag inser att det måste finnas en valp här inne som 1) är född för tidigt och jag vet inte hur det kommer te sig, samt 2) inte piper vilket inte är ett gott tecken.
Jag börjar riva runt bland alla hundbäddar och hittar mycket riktigt ett foster under en av fällarna i en hundkorg. Dock är hinnan och allting kvar runt den lille vilket gör att jag får mer panik. Får man inte hål på fosterhinnan kan valpen kvävas/drunkna. Sen känns det som om allting går extremt långsamt men i efterhand har jag förstått att det tvärtom måste ha gått väldigt fort.
Jag får upp hinnan runt valpen och lyfter ut den. Den andas inte och är helt orörlig men ser helt normal ut i övrigt trots ett par dagar för tidig födsel. Jag får dock mer panik över att den inte andas, har aldrig varit med om något liknande och då har jag ändå varit med vid valpningar i över 10 år. Jag börjar genast att ge den hjärtmassage och tårarna börjar rulla ned för mina kinder. Det ser för hemskt ut, denna lilla nyfödda som precis får plats i min hand, som inte andas.
Mitt i allt elände får jag tag på min mobil och ringer mamma gråtandes och säger att hon måste komma hem NU för det har börjat redan och första valpen andas inte. Hon blir nog också rätt chockad eftersom att det som sagts inte funnits några som helst tecken på att det var dags än.
Under tiden fortsätter jag massera den lille som förblir orörlig. I ett sista desperat försök att få liv i valpen gör jag mun-mot-mun-metoden. Små, små luftpustar in i kroppen och jag ser att bröstkorgen höjs en aning. Jag upprepar det hela ett par gånger och då börjar det bubbla fostervatten ur den lilla nosen. Jag fortsätter och gråter hela tiden för jag tror inte att det hjälper.
Plötsligt börjar den lille att hosta. Sen börjar den röra på sig, den andas! Sen börjar den pipa och låta som små nyfödda valpar brukar. Först då märker jag att det är en hane och han är helt kolsvart med en vit fläck på bröstet. Det kallas för black and tan-teckning inom rasen som i vanliga fall är "röda". Det är första gången vi får en bt-valp i vår uppfödning.
Strax därpå kommer mamma infarandes genom dörren och tar över medan den värsta chocken får lägga sig hos mig. Det föddes tre valpar till, helt odramatiskt och tiken var så duktig. Den lilla svarta lever och växer. Så frågar mamma mig helt plötsligt om jag inte vill ha honom då. Hon skulle gärna spara en hane från den här linjen och fortsätta ha i avel.
Jag har längtat efter en liten pojke i ett år nu. Så jag åkte hem och frågade Björn om vad han tycker och han sa att om jag vill det och känner att jag klarar av det så tar vi hem honom. Min lille plutt flyttar in i mitten av november och jag har knappt fattat det än...
/M.E, är nog fortfarande lite chockad..