Välkommen !

Jag har insett att ilska och frustration är  mycket mer motiverande som drivkraft för mig än glädje. Inte så att jag föredrar att vara arg framför att vara glad, det gör jag inte. Men när det gäller mitt skapande i form av tavlor men framför allt i form av text, så är sorg och ilska mer drivande. Ångesten som byggs upp inombords måste ta sig ut via mina fingerspetsar och ner på papper (eller ibland ner i ett word-dokument). Det inger i slutänden en ny känsla, en känsla av ventilering och frigörelse.

 

Förstår ni vad jag menar? Det är väl ganska klyschigt sagt att en estet drivs mer av ångest än av lycka? Men det finns en sanning i det också. Kanske är det bara en period man måste ta sig igenom för att nå fram till det mer rofyllda konstnärsskapet? Jag vet bara att de period som jag varit som lyckligast har gått hand i hand med de period då jag skapat som minst.

 

Innan jag träffade min sambo (som jag haft ett förhållande med i över 8 år) så var ångest som vardagsmat för mig. Och jag skapade från morgon till kväll. Jag målade på dörren till mitt rum, skrev meddelanden och citat på mina väggar. Målade tavlor, skrev dikter, låttexter och noveller. I början av vårt förhållande kunde jag fortsätta att producera, för när ett förhållande är nytt finns det inget mellanläge. Antingen är man världens lyckligaste eller så har man sitt första tjafs, sitt första bråk, sitt första tvivel etc och det leder till ett estetiskt uttryck för mig. Och jag grubblade mycket när jag var yngre (fast jag gör det nu också, men inte lika ofta) och resonerade med mig själv och mina känslor genom ord i dikter och noveller.

 

 

Jag kunde sitta ute på trappen till vårt hus och stirra på stjärnorna, tänka mig bort till ett annat universum. Eller stå ute på altanen i ösregn bara för att känna dropparna dundra mot min hud för att jag så desperat ville känna något annat än grubbel. I de stunderna kunde jag se glimtar av ångestfria dagar, av lättsamma glädjerika dagar som jag så jag längtade efter.

 

Jag har många glädjerika dagar nu och det har onekligen minskat min produktivitet gällande det konstnärliga slaget. När jag får en känsla av att vilja skriva ned något eller måla något så har jag oftast inte tid, livet kommer ivägen på något vis. Skolarbeten, hundar som ska aktiveras, mat som ska lagas och andra vardagliga bestyr. Men jag föreställer mig att jag en dag ska ha en bostad som rymmer en liten vrå där mina penslar och dukar alltid kan vara framme. Alltid kan vara redo. Det är de glimtar jag ser nu när jag står ute i regnet eller tittar upp mot stjärnorna. Det är vad jag längtar efter så desperat i mitt vuxna liv. Friheten att få färg på kläderna eller bläck på händerna. Längtan efter att få skapa.