Välkommen !

2017-11-24
07:04:00

Gårdagens resumé

Natten onsdag till torsdag sov jag väldigt dåligt så jag gav mig själv sovmorgon. Vid 10.30 tog jag mig upp ur sängen och kopplade hunden och sen promenerade vi hem till min kompis Jennifer. Egentligen skulle vi ha möts upp tidigare på morgonen efter att hon lämnat sina barn på föris, men som sagt, min sömn fick gå före och vi sköt lite på tiden. Jag försökte ringa henne först men fick inget svar och när jag kom dit förstod jag varför, hon hade också gått och lagt sig en stund igen efter att hon lämnat barnen haha. 
 
Hon hade som plan att baka bullar då hennes dotter har kalas på lördag (hon fyller 6år!) och hennes son ska ha knytis på sin föris. Tå flugor i en smäll med andra ord. Jag gillar att baka så jag tänkte vara en snäll kompis och hjälpa till. Vi körde dubbel sats av degen och fick ut över 140 bullar! Bra recept hittar du alltså här. Det blev vaniljbullar, vissa även med kanel eller kardemumma. Doftade ljuvligt! 
 
Vid kl 15 kom barnen hem igen och vi hängde tillsammans ett tag innan vi käkade middag ihop. Samuel, Jennifers son på 2 år, vart helt gaaaalen i bullarna. Han blev som besatt och klarade inte av att se dem utan att skrika för att få en till. Det är lustigt hur något så gulligt kan gå över till något otroligt enerverande på så kort tid... Det är tur att han är så söt majoriteten av hans vakna tid. :)
 
Två människobarn och mitt fluffbarn, haha!
 
Efter middagen nattade jag Elina, min guddotter, medan Jennifer tog Samuel. Sen hängde vi i köket ett tag till med bulldoften och tända ljus, Jennifers man kom hem från sent kvällsjobb också och vi snackade bara skit i någon timme innan jag och Milou traskade hem igen. Då regnade det... var trevligare med pudersnön faktiskt. 
 
Väl hemma hamnade jag snabbt i soffan och såg kvällens avsnitt av Wahlgrens värld på play. Älskar fasen den familjen. Jag skrattar alltid med dem och deras fina och ärliga relation till varandra. Så himla befriande att se mor och dotter bråka ibland, syskon som älskar varandra innerligt samtidigt som de kan reta gallfeber på varann likväl. Det känns så genuint, även om jag förstår att en del klipps ihop för komisk effekt så klart. Men det är inte konstant drama, det är väldigt mycket vardagssysslor och problem som ska handskas med, eller bara familjesituationer som ska lösas eller vårdas. Det känns som sagt befriande. I like it.. 
2017-11-21
08:56:00

My little red one

 
Mitt ljus, mitt hjärta, mitt gos. Som jag älskar den här fyrbenta rödtotten och hennes bergodalbana till personlighet. Den här snuttan kan vara världens gosigaste knähund och världens fräsigaste bitch. Men det är därför jag älskar henne. Jag tror att hon är en version av mig själv fast i hundformat haha. 
 
 
 
Fler bilder på voffsan finns på Instragram: Yassasi
2017-11-20
22:49:32

Jag vill, men resten av mig orkar inte.

 
 
Vissa dagar hatar jag min kropp. Inte för hur den ser ut, utan för att den inte kan prestera så som jag vill att den ska. Eller så som andra anser är normalt. Att leva med diagnosen Utmattningssyndrom är så överjävligt stort och tungt ibland. Själva ordet låter ju rätt futtigt: Utmattningssyndrom. Vad är det liksom? Det är väl bara att vila sig ett par dagar så är man på banan igen? Vad jag ösnkar att det vore så. 1 år efter min diagnos har jag flera gånger om konstaterat att så fungerar det helt enkelt inte.
 
Förra veckan var det mycket som hände. I fredags urnsattes min farfar. Det var jag, min sambo och en präst närvarande. Jag fick bära urnan till platsen i minneslunden. Sänka ned den i jorden. Ta farväl. Resten av helgen spenderade vi hos mina morföräldrar som bor nära den stad min farfar bodde i. Detta är nere i Småland, vi bor i Stockholm. Det var en fin helg. Lugn och intensiv på samma gång om man kan säga så. 
 
Relaterad bild
 
Igår på eftermiddagen när vi kom hem sa min kropp ifrån. Jag var tvungen att gå och lägga mig 2 timmar och sova. Sen upp och äta middag, vara lite social med sambon och sen ner i sängen igen. Den här dagen har jag haft migrän. Det värker bakom mina ögon vilket mycket troligen beror på låsningar i nacke/rygg. Det är min kropp som talar om att nu var det visst mycket som hände på en å samma gång. 
 
Men egentligen är det ju inte mycket. Det är i princip mindre än vad de flesta människor gör varje vecka. Okej, urnsättningen var påfrestande men ingen chock så det gick ju ändå relativt smärtfritt till om en kan säga så. Men att handla mat, laga mat, städa, slå in julklappar, tvätta kläder, rasta hund, passa mammas hundar, hålla koll på hur pappa mår efter sin operation, planera urnsättningen, resa bort, umgås och vara social på en å samma vecka är för mycket för min hjärna. 
 
Min hjärna är kroniskt trött. Det är inte tillfälligt. Det är snarare så att den lagrar tillfällig energi. Den energin ska jag fördela ut på bland annat de saker jag nämnde i stycket ovan. Jag ska klara av vardagliga ting (matlagning, tvätt, disk), det sociala livet (sambo, vänner, familj) och den egna hälsan. De flesta veckor går det, så länge det inte händer något "extra" så som en resa över helgen, eller en middag med en kompis mitt i veckan. Då går hjärnan på sparenergi som jag egentligen behöver för att orka upp ur sängen. 
 
Bildresultat för utmattningssyndrom
 
Låter det helt sjukt? Ja, för det är ju just det, sjukt. Det är ett sjukdomstillstånd. Det går inte att vila sig ur det. Det behövs mer än så. Jag får mediciner, samtalsterapi och måste helt enkelt lära om hur jag ska hantera normala och plötsliga situationer vare sig de är roliga eller bara nödvändiga. 
 

"Oftast kommer symptomen vid utmattningssyndrom smygande, vilket gör att det tar tid att upptäcka hur stressen påverkar dig. När du väl inser hur dåligt du mår har stressen ofta redan orsakat stor skada. Ett vanligt symtom på utmattningssyndrom är då en extrem trötthet som inte går att vila bort."

Det här citatet träffade mig väldigt hårt. När jag ser tillbaka i backspegeln kan jag konstatera att jag nog sprang rakt in i väggen första gången 2009, men istället för att stanna upp och plåstra om mig fortsatte jag bara att springa. Efter ett tag kändes det lite bättre. Sen kom nästa vägg 2013. Men jag fortsatte. Ytterligare en vägg 2015. Där nånstans började jag att jogga istället för att tokspringa. Tillslut blev det snabbgång. Hösten 2016 blev det frontalkrock med ett stenblock. Kroppen la av, på riktigt. Jag fick sådan kraftig yrsel att jag inte kom upp ur sängen. Ryggen var paj, totalt sönderstressad och full av låsningar. Blodtrycket stack iväg uppåt och jag bara grät. Grät, för att jag inget orkade. Grät för att kroppen inte ville lyda. Grät för att jag inte kunde jobba. Grät för att jag kände mig som en bluff, någon som tagit på sig mycket ansvarsområden och jobbat på för att ta sig någonstans men som nu knappt kunde ta hand om sig själv. Grät för att andra runt omkring mig fick säga stopp för att jag ens skulle lyssna på riktigt. 

Bildresultat för utmattningssyndrom

"Det är ofta ambitiösa, duktiga, högt engagerade, lojala personer med hög arbetsförmåga, som drabbas av utmattningssyndrom. Det finns en gräns för alla! Om självkänslan inte är så hög så har man svårt att sätta gränser för sig själv och att säga nej. Det finns ett begrepp, ”prestationsinriktad självkänsla”(PBS), som innebär att man överpresterar och är osäker på om man duger.

Vad många (både arbetsgivare och individer) kanske inte inser är att utmattningssyndrom är en allvarlig sjukdom som det tar lång tid att återhämta sig från och som kan ge ökad stresskänslighet i hjärnan efteråt. Man kan till och med få permanenta skador i hjärnan av stressen.

Många uppmärksammar inte sina symptom i början utan går emot sig själva, kämpar på och tror att problemet (till exempel sömnsvårigheter) ska gå över av sig självt. Man vill inte känna sig svag eller be om hjälp! Många skäms över att man inte orkar. Det syns inte heller utanpå att man är sjuk. Omgivningen (chefer, vänner, partner) kan därför ha svårt att förstå allvaret i situationen."

Relaterad bild

Symptom på Utmattningssyndrom kan du läsa mer om på länkarna längst ned i inlägget. Men de vanligaste är dessa:
  • man får minnesstörningar och en oförmåga att tänka klart (hjärnan känns som sirap, det går långsamt)
  • man drabbas av svåra koncentrationsproblem - kan inte läsa en bok, text; man blir hjärntrött snabbt
  • stresstoleransen blir låg och man får en känsla av att vara ”speedad”. Även roliga saker stressar och man kan inte göra för många saker på en dag.
  • man blir överkänslig för ljud, ljus, lukter (åka T-bana kan vara svårt med alla människor, ljud och lukter)
  • man drabbas av ”tunnelseende” och får svårt att fatta beslut och vara kreativ. Man går på autopiloten.
  • Extrem trötthet som man inte kan vila sig ifrån
  • Sömnproblem (svårt att somna, tidigt uppvaknande, mardrömmar)
  • Olust att gå till jobbet, olust till att börja dagen
  • Därefter börjar mindre fysiska problem uppstå i form av infektioner, förkylningar, muskelsträckningar, mag-/tarm- eller hudproblem, rygg och nackproblem, spänningshuvudvärk
Jag kan säga att allt här ovan har jag. Några saker börjar gå tillbaka till det mer normala, jag är inte konstant förkyld exempelvis och min psoriasis har blivit mer vilande. Jag kan i stort sett fungera helt "normalt" i 2-3 dagar, sen slår tröttheten ut mig helt. Då funkar ingenting. Jag vet knappt vad jag heter då.  
 
Jaha så är det hopplöst då? Nej det är det inte. Men det finns utrymme för ökad förståelse kring den här typen av sjukdom. Det är ingenting man vilar sig frisk ifrån. Det påverkar hur ens hjärna fungerar och det tar lång tid att återhämta sig. Som utomstående kan du egentligen bara fråga hur du kan hjälpa till eller hur du helt enkelt kan låta bli att göra situationen värre. Och med tid, kärlek och omtanke för en själv kommer det gå över. 
 
Bildresultat för hjärta mig
 
https://stress.se/utmattningssyndrom/
https://www.motivation.se/innehall/utmattningssyndrom-ar-en-allvarlig-sjukdom/