11:03:38
Spårlöst försvunnen
Slözappade på tv:n under morgonen och på 4:an är det Dr Phil med inslag om en försvunnen pojke vid namn Kyron Horman som vid programmets inspelning varit försvunnen i 3 år. Föräldrarna är skilda och man misstänker att faderns nya fru (numera exfru) ligger bakom dådet. Pojken var 7 år gammal när han försvann och bilderna på hans gulliga leende ansikte får det att hugga till i bröstet. Jag googlar hans namn och läser att han fortfarande saknas, det har nu gått 5 år. Hjärtat brister lite när jag tänker på hur många personer, hur många barn, som bara plötsligt försvinner utan ett spår. Som om de upphört att existera på bara ett ögonblick. Det är så fruktansvärt grymt. För de kidnappade och för de kidnappades närstående.
I mitt googlande snubblar jag över historier om barn som återfunnits i vuxenlivet. Om "solskenshistorier" där de försvunna plötsligt återfår sin rättmätiga existens och jag gläds så oerhört för deras skull. Men samtidigt så är det som att en del dör i mig å deras vägnar, så som något inom dem måste ha dött under alla de år som gått förlorade. För det har de ju gjort, även om man i efterhand vill kall det för solskenshistorier. Som Jaycee Lee Dugard. Hon var 11 år när hon blev kidnappad. Efter 18 år. ARTON år, blev hon fri. Det är en barndom, ett tonårsliv som ryckts ifrån henne och hennes familj. Det är arton födelsedagar och julaftnar, minst sju år av skola och lärdom, arton år av kramar med familjen, gos med katten, skratt och lycka som bara stulits ifrån henne. Det hemska är inte bara vad hon har varit med om, det är också vad som berövats henne, vad hon har missat.
Så även om jag blir glad och hoppfull över att försvunna personer återfinns trots så lång tid, är det mest sorg jag känner när jag läser om fallen. Sorg över att världen kan vara så fruktansvärt grym.