Välkommen !

2015-02-22
13:31:42

Flashback

Det går inte en dag utan att jag tänker på Kenzo och saknar honom. Det är en saknad jag aldrig kommer att släppa. För det går inte. Jag saknar den delen av mig som var hans. Men idag snubblade jag över ett gammalt dagboksinlägg som är skrivit för säkert 7 år sedan minst. Ett stycke fick mig att le samtidigt som ögonen tårades. Scenariot är att jag sitter i framsätet i en liten skoda fabia med Kenzo vid mina fötter. Pappa kör och i baksätet trängs hans fru med min gudfar (ex. bodybuilder = bredaxlad) och min kära pojkvän. Stycket lyder:
 
När vi stannade för att tanka och köpa mackor så sa pappa att vi kan ju inte lämna Kenzo ensam i bilen, då kommer han ju hoppa upp på sätena och håra ner. (Lippes bil är nyköpt så det är klart man inte vill smutsa ner den med en gång).
Men jag bara titta på honom och sa att om jag sagt åt Kenzo att stanna på golvet, så stannar Kenzo på golvet. Pappa suckade och sa okej då, men då får du städa sen om allt är täckt med hundhår. Fine.
När vi kom tillbaka så satt Kenzo självklart kvar på golvet och tittade på oss.
Om det finns något jag har lyckats bra med i den här världen, så är det min underbara hund.
 

Älskade jycke. Du är min finaste kille. Jag saknar dig.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: