Välkommen !

Idag vaknade jag upp till en väldans massa oljud från olika håll i vårt bostadsområde. Strax före kl sju drogs det igång grästrimmrar och slagborrar som störde mig och skrämde en av mina hundar. Det var inte en bra start på dagen, helt enkelt.

 

Efter det har jag försökt att studera, läsa mina något invecklade filosofitexter, reflektera och resonera kring dessa samtidigt som oljuden pågår och hunden skakar och är rädd. Trösta, läsa, trösta, reflektera, klappa, läsa, trösta, reflektera, klappa klappa klappa läsaläsaläsa. Oharmonisk.

 

Så känner jag mig idag. Helt jävla oharmonisk. Och ju mer jag tänker på det, ju mer jag försöker göra mig själv glad och harmonisk igen, desto mer sticks det under huden på mig. För det är inte ett tillfälligt tillstånd jag befinner mig i. Jag är nog mer oharmonisk större delen av min vakna tid, än vad jag är harmonisk. Och varför är jag det, kan man fråga sig?

 

Jo, för att jag inte är där jag vill vara. Jag vill inte sitta i en sketen lägenhet med grannar överallt, med svinhög hyra (tack akelius) som inte överensstämmer med lägenhetens standard, jag pluggar fortfarande fastän jag hade tänkt vara klar före sommaren men av personliga skäl gick det inte att genomföra så nu har jag ett år kvar, jag har ingen stabil inkomst i och med mina heltidsstudier som inte riktit bjussar på utrymme för mer jobb (fast jag är även kontaktperson och får dryga 2000kr/mån för det) och därmed förblir inkomsten till största delen beroende av csn som är ett jäkla påhitt i sig.

 

Allt står still fast ändå inte. Är frustrationen större nu för att målen är så nära? Ett år till av studier är ju ingenting. Men jag är otålig. Och jag vill flytta. Jag vill bo närmre skog och vatten med så lite folk som invaderar som möjligt. Jag vill kunna vistas i den skogen och vid det vattnet utan att ständigt höra mullret från motorvägen, så som det är nu.

 

Så nu är jag istället oharmonisk. Rastlös och samtidigt väldigt ofta orkeslös. Allt bara maler på och allt står stilla. Det är en underlig och obehaglig känsla att uppleva. Som att livet rusar förbi en och man står där blickstilla och ser på samtidigt som man frågor sig: Är det värt det?